Horn

Horn bärs av samtliga av våra svenska hjortdjur och fälls årligen under vintern för att ersättas med nya under våren därpå. Det är bara handjur som bär horn och de används för att kämpa mot andra hanar om parningsrätt. Hornen sitter på ett tappliknande benutskott på pannbenet, rosenstocken. Under utväxtfasen är hornen pälsbeklädda med basthud, de kallas då för basthorn. Huden faller av så småningom och det kallas då att djuret fejar. 

Horn hos hjortdjur uppvisar olika former och strukturer. Skovelformade horn kallas palmata (från latinets ord för handflata), medan spetsiga horn benämns cervina. Älgar kan ha både palmata och cervina horn, medan dovhjort enbart har palmata och kronhjort endast cervina.

Handjur benämns ofta efter antalet taggar på hornen. För rådjur, vårt minsta och mest vanliga hjortdjur, skiljer man på tre horntyper. En råbock med ogrenade horn kallas spetsbock. När hornen utvecklar två taggar längst ut benämns den gaffelbock. Den mest utvecklade horntypen finns hos sextaggaren, som har tre taggar på varje horn.

För älgtjurar används termer som "jämn 16-taggare" för en tjur med åtta taggar på varje stång, och "udda 16-taggare" för en med åtta taggar på ena stången och färre på den andra. Liknande terminologi används för andra hjortarter.

Mufflonfår är slidhornsdjur och tappar inte sina horn. De har böjda horn som kan bli upp till 65 centimeter långa. En del tackor kan också ha horn, som i så fall blir betydligt kortare, men de flesta saknar dem.